Med Anni i spetsen anordnades ett stallmästerskap i hoppning. Allt på lek och skoj för att samlas alla och ha en trevlig dag. Fram till jag traskade ner på gårdsplanen lät det som en brilljant idé. Jag hade inte oroat mig så mycket för tävling eftersom det eg inte var en tävling. Men när jag väl kom gåendes så knöt det sig i magen och nervositeten steg till max. Kändes hemskt och fruktansvärt.

När jag satt upp på Charmeur så kändes allt skitjobbigt. Gråten var nära och när Ida och Tomas dök upp och peppade så fräste jag ilsket mot Ida, helt oförtjänt. Usch, usch, usch så hemsk jag var.
Daniel kom ner till ridplanen och ville höra hur det var, jag kunde inte hålla mot tårarna och försökte rida över honom för att komma bort från allt folk. Grina när folk ser det är inte min grej. Långt utanför min comfort-zone.

I vilket fall så red jag fram och hoppade min klass, 50cm. Vann den och fick galoppera ärevarv. Sen var det över. Skönt.
Nu är det redan prat om nästa stalltävling, kanske med dressyr också. Jag dör..


Synd på ett så himla roligt initiativ. Anni mfl hade verkligen ansträngt sig och fixat priser, lagt olika banor+omhoppning, bjöd på tårta mm och så kan inte jag njuta av det?! Kanske tänka tanken att avstå från ridning nästa gång och bara vara med och njuta av att vara bland människor jag tycker om i en miljö jag tycker om. Visst ska man anta utmaningar och trotsa rädslor men när fobin upptar all energi så pass att inget i övriga livet fungerar, då kasnke man ska lägga ner? För hur viktigt är det att bli av med tävlingsnerver egentligen. Jag har ju inga tävlingsambitioner.

Skulle kunna analysera ihjäl varför jag har denna fobi, prestationsångest, men nej, avstår just nu.

/T